Under romantiken förlitade sig författarna inte på naturvetenskapen, förnuftet,
eller kunskapen. Författarna kände att det inte var tillräckligt för att ordentligt kunna
beskriva människan, deras beteende och verkligheten.

Känslan och fantasin var nu det som var viktigast i människors tillvaro.

 

Fantasin växte sig allt större i samhället, därifrån uppstod eskapism.

Eskapism var vanligt. Vilket innebär att man drömmer sig bort till fantasivärldar och exotiska platser för att finna inspiration. Man skrev oftast om personer som varit med om något utöver det vanliga, man sökte mystik och fantasi.

I och med eskapismens inflytande i samhället kunde konst från romantiken till exempel vara landskapsmåleri där människan beskrivs som liten i förhållande till den storslagna naturen.
 

Skräcklitteraturen föddes under romantiken och tog världen med storm vilket ledde till en explosion av författare. Bland alla skräckförfattare var det en specifik författare som utmärkte sig lite extra, och det var Ann Radcliffe.

 

Ann Radcliffe föddes den 9 juli 1764 i Holborn, London.

 

Om Ann Radcliffes bakgrund vet man nästan ingenting. Det mesta man får reda på om henne finns skrivet i hennes böcker, då hon ofta skapade karaktärer som ursprungligen var baserade på henne.

Vad man vet är att hon själv inte bevistade de trakter som hennes storslagna roman  “Udolphos mysterier” utspelade sig i, det vill säga södra Frankrike och Italien (som var mycket exotisk för den dåtida engelska publiken).

 

Ann Radcliffe började sin författarkarriär med att skriva enbart för nöjes skull, helt omedveten om att hennes romaner skulle bli världskända.

I kombination med uppmuntran från hennes make kunde hon år 1789 publicera sin första roman, “The Castles of Athlin and Dunbayne”.

 

Efter debutsuccen fortsatte hon att skriva romaner på ett liknande sätt med återkommande teman. Dessa strikt-återkommande teman gav upphov till genren, den gotiska romanen.

Genren blev präglad av många andra nyuppkomna genrer. Den gotiska romanen hade potential att bli en mycket populär genrer i Amerika och Europa.

​

En känd manlig författare som medverkade under romantiken var Johann Wolfgang Goethe.

Han levde mellan 1749 - 1832.

Johann Goethe var mest känd för sin brevroman “den unge Werthers lidanden” från 1774.

Romanen handlar om en man vid namn Werther.

Werther beskrivs, ur romanen, som en ung och passionerad konstnärssjäl.

I romanen anlände han till den lilla orten Wahlheim, som förövrigt är en riktig stad som är lokaliserad i sydvästra Tyskland.

Han fascinerades genast av det enkla livet på landsbygden och träffar Lotte, en vacker flicka som lägger ned mycket tid på att ta hand om sina syskon efter bortgången av hennes mor. Lotte är trolovad, men ingenting hindrar Werther från att bli förälskad i henne.

Ju längre tiden går, desto mer inser Werthers att Lotte aldrig kommer släppa sin man, drömmen om Lotte blev ej uppfylld.

Till slut står inte Lotte ut med Werthers olycka och därför ber hon honom att åka ifrån henne och sin man.

Ungefär vid den tidpunkten finner Werthers ingen lust att fortsätta leva. Det sista han gjorde innan han
begav sig bort från jorden var att skriva ett avskedsbrev.

​

Musiken

Musik från romantiken uttrycker gärna starka känslor.
Kompositörer och tonsättare använde oftast långa toner i syfte för att musiken skulle bli mer känslosam.

Många romantiska kompositörer har valt att ta upp folkmusik i sina verk.
En stor kompositör som medverkade under romantiken var Edvard Grieg.                                           

 

Edvard Grieg, född den 15 juni 1843 i Norge, var en känd norsk tonsättare och kompositör.

Han var känd för mycket, inte minst för musikstycket “i bergakungens sal”.

Stycket “I bergakungens sal” var ett av flera musikstycken ur versdramat  “Peer Grynt”, som för övrigt var skriven av den norska författaren Henrik Ibsen år 1867.

 

Andra stora romantiska tonsättare som medverkade under romantiken är Richard Wagner från Tyskland och Frédéric Chopin från Polen.

 

Detta är ett känt musikstycke som Edvard Grieg har komponerat:

​

Konsten

För romantiken var som sagt känslan viktigare än förnuftet och fantasin viktigare än verkligheten. Romantikerna intresserade sig för det främmande och utländska för historien, framförallt det egna landets. Viktigt var också att konstnären upphöjdes från hantverkare till ett skapande geni, med andra ord var det viktigt att målningar kom ut i samhället och att målningen reflekterade nu:et. Under den här perioden började själva konsten komma att kallas “konst” och inte konstnären själv. Man målade mycket av naturen eftersom man ansåg att det symboliserade det storslagna.

 

Under slutet på 1700-talet och fram mot 1800-talets slut speglade man mer känslor i konsten. Naturen fick symbolisera det storslagna man upphöjde själva livet. Det vackra och det sköna. Skönheten inom konsten skulle fostra och förädla. Konstakademierna var kritiska kring vad som ansågs som konst och det som inte gjorde det.

 

Caspar David Friedrich, var en tysk målare som föddes den 5 september 1774. Han var en av de största konstnärerna i europeisk konst på det symboliska landskapet.

Han förmedlade specifika budskap i sina verk som kom att bli speciellt för epoken.

Hans verk förmedlar starka känslor om nu:et och andlig närvaro.

Enligt Friedrich var det absolut viktigaste inom konsten att konstnärens egna känslor får bestämma konstverkets karaktär.

 

 

Denna målning, gjord av Caspar Friedrich, var en av de mest kända målningarna under hela romantiken. Målningen heter “Vandraren över dimhavet” och symboliserar frihet och ensamhet i kombination med fantasi.