Bokrecension: Hungerspelen

Jag har läst Suzanne Collins känsloveckande trilogi som består av Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Det är en roman med spänning, romantik och en påhittad framtid.

Jag valde att först läsa boken när jag gick i femman eftersom jag blev tipsad av min vän Tyra. Jag fastnade för boken så fort jag läste första raderna och visste att det var precis min typ utav bok. Efter att jag sett den fantastiska filmen som nu hade kommit ut, bestämde jag mig för att läsa fortsättningen. För mig hade boken ett starkt beroendeframkallande som fick mig att ligga vaken om nätterna och bara tänka på den. Det är något som gör att en bok förtjänar ett mycket högt betyg från min sida. Böckerna jag har läst handlar om en framtida värld som är uppdelad i 12 olika distrikt. Varje år lottas det ut en flicka och en pojke mellan 12 och 18 år från varje distrikt. De 24 ungdomarna skickas till huvudstaden för att stylas, intervjuas, tränas och försöka locka till sig sponsorer innan det hemska spelet startar. Spelet som går ut på att döda sina motspelare för att själv stå kvar som segrare. Allt direktsänds och är en extrem underhållning för huvudstadens människor och det finns bara en utväg. Att hålla sig vid liv.

Boken handlar om 16-åriga Katniss Everdeen som bor fattigt med sin mor och sin lillasyster Prim i distrikt 12. Hennes liv förändras då hon tar sin systers plats vid utlottningen. Presidenten Snow har en allt för stor makt över allt som lever. Han kan få vem som helst att känna sig hotad och gör allt för att behålla makten. Men så upptäcks en flicka som vågar trotsa regimen, flickan från distrikt 12, hon som blir symbolen för friheten, Katniss Everdeen. Härmskrikan. Katniss Everdeen är en 16-årig tjej i första boken. Hon är i sin stad en enormt duktig jägare med mycket mod. Hon gör allt för att skydda sin syster och sin bästa vän Gale. Ibland kan hon uppfattas som en människa utan rädsla, men hon blir rädd bara av att tänka på att det händer dem någonting. Ibland är det svårt att alltid vara den där starka tjejen som folk tror att hon är.

Katniss brukar ofta säga att hon inte har någon speciell talang annat än bågskytte, men sjunga kan hon. Hennes far brukade alltid sjunga för henne när hon var liten. Vackra melodier som hon fortfarande går och sjunger på ibland när hon är ensam. När Katniss var 11 år gammal dog han och hennes mor blev helt stum och deprimerad av chocken. Därför fick hon ensam ta hand om sin lillasyster som liten. Peeta Mellark är en pojke i samma ålder som Katniss. Han befinner sig nästan alltid i sin fars bageri där han hjälper till med att baka bröd och dekorera tårtor. Det har gett honom en extrem talang för konst och kamoflage. Peeta har aldrig synts till särskilt mycket, varken i skolan eller på torget.

Han är till en början ganska blyg och tillbakadragen, men visar snart sitt mod och sin vilja att kämpa både för Katniss och hela världen. Han kan göra vad som helst för henne. I hans blåa ögon är allt man ser en ren oskyldig vänlighet, som också beskriver hans personlighet. Clove öppnar sin jacka. I fodret sitter en imponerande uppsättning knivar. Hon väljer noggrant ut en som ser nästan bräcklig ut men har ett skoningslöst, krökt blad. “Jag lovade Cato att om man lät få dig, skulle jag ge publiken en bra föreställning.” Jag tar i allt jag förmår för att få henne att tappa balansen, men det hjälper inte. Hon är för tung och hennes grepp om mig för hårt. “Glöm det, Distrikt 12. Vi ska döda dig. Först granskar hon mitt ansikte en stund, vickar det från sida till sida som om hon funderar på ett mönster hon ska karva in i en träbit. Jag försöker bita henne i handen, men hon tar tag om mitt hår och trycker tillbaka mig mot marken. “Jag tror”, säger hon och låter som en spinnande katt, “jag tror vi ska börja med din mun.” Jag biter ihop tänderna medan hon retsamt följer mina läppars konturer med knivspetsen. Jag tänker inte blunda. Som en sista trotsig utmaning ska jag stirra på henne så länge jag kan se, vilket antagligen inte kommer att vara särskilt länge. Men jag ska stirra ut henne, jag ska inte skrika, jag tänker dö på mitt egna lilla sätt, okuvad. Jag stålsätter mig inför smärtan som väntar. men just som jag känner spetsen göra en första rispa intill min läpp rycks Clove bort från min kropp med en väldig kraft och sedan skriker hon.

Detta är en händelse som jag tycker har en stor betydelse för handlingen. Den visar vilka monster regimen kan göra av något så oskyldigt som ett barn. Att distrikten vänder sig mot varandra när den riktiga fienden tittar på. “Jag önskar att jag kunde visa dem att de inte äger mig. Visa att jag är mer än bara en bricka i deras spel (Peeta).” För mig är bokens viktigaste budskap hur stark en röst kan vara, och att en liten gnista hopp är allt som krävs för att kämpa.

Jag tycker att boken är helt otrolig! Den är så pass spännande att jag längtade efter att lägga mig och läsa. Det bästa är hur detaljerade Katniss känslor är. Man lever sig in så bra och det flyter på så lätt att man glömmer bort att boken och karaktärerna inte är verkliga. Något sämre bra är att språket inte det lättaste och det kan självklart vara svårt att hänga med i böckerna om man missar något eller inte förstår allt. Samtidigt ser jag det som något bra då man blir tvungen att läsa mellan raderna och fundera. Det ger än en liten egen uppfattning, vilket jag älskar.

Jag skulle rekommendera “Hungerspelen” till ungdomar som gillar spännande, sorgliga, romantiska och läskiga böcker. Den passar in på många olika beskrivningar och jag tror inte att någon av dem egentligen väger upp till hur fantastisk den faktiskt är. Jag slutar helt enkelt med att säga att “Hungerspelen” är en av de bästa böckerna jag någonsin har läst.

#hungerspelen #recension #julia