“Olika och härliga” - så beskriver mentorerna niorna på Sofielundsskolan

Jag går i nian och om exakt 12 dagar går jag ut grundskolan. Det här kommer bli min sista artikel, i alla fall på Sofielundpaper, vilket känns lite sorgligt nu när man tänker på det. Min tid som både chefredaktör och ordförande har varit mycket bra och jag hoppas att tidningen fortsätter att utvecklas och läsas i framtiden. I denna sista artikel har jag valt att intervjua två av mentorer på skolan, var av en av dem är en av mina mentorer i 9B. Tanken var att se hur det känns att lämna en klass efter tre intensiva år tillsammans.

Petter Lindskog - Mentor i 9B

“Jag tycker på ett sätt att det är kul att ni ska gå vidare, då ni känns ganska redo. Ni kommer klara er bra allihopa. Sedan så är det lite vemod, man har ju lärt känna er. Det här var min första mentorsklass där jag har varit med från början. Allting jag har gjort har jag gjort för första gången, men det gick ändå ganska snabbt att lära sig rutinerna.

En sak jag har lärt mig är att inte lämna ut sitt privata telefonnummer. Jag trodde inte att det skulle vara några problem, men sen började folk ringa och smsa på helger. Annars är det inte speciellt jobbigt att vara mentor, dock händer ofta allting samtidigt. Om det är någonting som går fel på ett ställe, går det ofta fel på fler.

Fjärdlång skulle jag säga är bästa minnet jag har med klassen, men jag kommer nog sakna humorn mest som har tagit ett tag att bygga upp.”

Jag frågade Petter om han kunde komma på ett ord som beskriver klassen?

“Eheee…, olik kanske är ett ord jag skulle kunna använda. Den är olik någon annan klass jag har haft.”

“Jag kommer fortsätta jobba som lärare i någon form. Däremot vet jag inte riktigt vad. Sofielundsskolan kommer fortsätta vara min arbetsplats.

Jag kommer sakna att vara mentor, då det är ett bra sätt att bygga upp relationer. Men det är mycket jobb. Jag tror att jag kommer bli mentor igen men kanske inte till hösten.”

Stina Darabian - Mentor i 9A

“Det är lite jobbigt faktiskt att lämna sin mentorsklass. Det här är dessutom min första. Vilket gör dem lite speciella av den anledningen. När man har haft en klass i tre år är det lite sorgligt, men samtidigt lite skönt att de går vidare.

Jag kommer att sakna gemenskapen mest. Den här klasskänslan. Vi har haft en bra stämning. Jag kommer också sakna eleverna, var och en av dem.

Det finns många bra minnen men en sak jag kommer ihåg var när vi hade våran första mentorsdag. Då var det några elever som kapsejsade med sin kanot. En av dem valde sedan att paddla in med en vattenfylld kanot. Annars var Fjärdlång också ett av de bättre minnena tillsammans med klassen.”

Jag frågade också Stina hur hon skulle beskriva klassen?

“Gud vad svårt att bara få beskriva med ett ord. Härlig kanske funkar.”

“Jag har lärt mig att inte vara så tillgänglig som jag har varit. Det är jättefint att ha en relation med elever och jag är tacksam för de jag har, men när man har 30 elever blir det lite mycket ibland. Jag är ändå lärare och de är elever. Det jobbigaste för mig har nog varit när elever har varit missnöjda med andra lärare, och där jag är i en position där jag inte kan göra något åt det. Eller när föräldrar kommer och har åsikter och jag bara tar emot utan att kunna göra något. När elever inte mår bra är heller inte kul.”

“Jag ska vara mammaledig nästa år men sedan kommer jag fortsätta som mentor på Sofielundsskolan. Jag kommer nog sakna att undervisa nu när jag är mammaledig men samtidigt ska det bli skönt att få en paus.”

Av: Wera 9B